Christine ÖdlundThe Great Solar Eclipse 1868, Guntur, India. DaydarknessNovember 12 – December 22, 2016, Stockholm
Opening reception Saturday November 12, 12 – 4 pm
Christine Ödlund’s second exhibition at Galleri Riis Stockholm contains fragments of possible visual explanations of fundamental scientific disciplines and phenomena.
An event that has come to play a major role for Ödlund is the eclipse that occurred in 1868 and which lead the way to the discovery of helium; a discovery made by the French astronomer Pierre Janssen. He is portrayed by Ödlund in an image with a streak of yellow which he saw in the sun’s spectral lines in 1868 in Guntur. A streak that could later be identified as helium.
The disappearing light, so apocalyptic and frightening. In times when science could not provide people with explanations, there were a number of theories and myths linked to the sun suddenly disappearing. In China there was a legend of a winged dragon that devoured the sun. Many historical events have later been linked to eclipses in the actual course of events, as if to reinforce the mythical.
An example of a description of an eclipse which was later used to resolve a historical calendar problem was Homer’s Odyssey. In the twentieth book:
“Ah, unfortunate men, what horror is this that has happened? Shrouded in night are faces and heads; to the knees it descends. See too crowded with ghosts is the porch, ghosts hurrying down to the darkness of Erebus. Out of heaven, withered and gone is the sun, and a poisonous mist is arising.”
Astronomers have since been able to verify the time when this occurred. In this way, we are in contact with the past and the future. Homer’s words can be linked to our timeline. The eclipse phenomenon is close to poetry. The word daydarkness is an entire novel. In Ödlund’s interpretations of eclipses lay a sensitive quality, through a human scale which speaks of incredible phenomenon without shouting.
The periodic table is encompassed in Ödlund works, a system so incredibly graphically tangible and concrete. But, how can we look at and actually understand these elements? Ödlund strives to highlight and put on paper the impossible and much too large. The waves, the non-material phenomena: flows, sound and light. All this created with collage and drawing. Ödlund uses this technique for its immediacy to idea and thought.
Artistic freedom also allows images of something as impossible as Laplace’s Demon. A mathematical idea noted by Pierre-Simon Laplace in 1814, an idea which isn’t perceptible. The idea of a knowledge, or hypothetical intellect, as something that have seen and sees, and will see everything in the universe. Ödlund demonstrates this with abstract painting.
If her latest exhibition at the gallery, Music for Eukaryotes, was about the ability to transcend language barriers between people and plants, this exhibition addresses a barrier between the invisible and the visible. In playful images Ödlund develop a simple but refined imagery that relates to visualizing extensive processes as well as chemical and astronomical phenomena. What is the relationship between helium and hydrogen and the other? It’s what builds the Universe.
Sound waves are often featured in Ödlund’s different practices and so also in this exhibition. The sound and the image of the sound. Even the sun has sound waves as the sun oscillates. How does a solar eclipse sound and how can it be portrayed? The walls of the gallery contain an associative web of collages and ink-laden images.
Making artistic freedom give form to the formless.
Universe
Helium
Hydrogen
Other
CHRISTINE ÖDLUND
The Great Solar Eclipse 1868, Guntur, India
Dagmörker
Christine Ödlunds andra utställning på Galleri Riis Stockholm innehåller delar av möjliga visuella förklaringar till fundamentala vetenskapliga discipliner och fenomen.
En händelse som kommit att spela stor roll för Ödlund är den solförmörkelse som inträffade 1868 och som kom att visa vägen till upptäckten av grundämnet helium. En upptäckt gjord av den franska astronomen Jules Janssen. Han är porträtterad av Ödlund i en bild tillsammans med en strimma av gult som han såg i solens spektrallinjer 1868 i Guntur. En strimma som senare kunde identifieras som helium.
Att ljuset försvinner, så apokalyptiskt och rysligt. I tider då vetenskapen inte kunde ge människor förklaringar till detta så fanns en rad teorier och myter kopplade till att solen plötsligt försvann. I Kina fanns en berättelse om en bevingad drake som slukade solen. Många historiska händelser har senare fått solförmörkelser inskrivna i själva skeendet, som för att förstärka det mytiska.
Ett exempel på en beskrivning av en solförmörkelse som sedan använts för att lösa ett historiskt kalenderproblem finns i Homeros Odyssén. I tjugonde boken står följande:
“Ah, unfortunate men, what horror is this that has happened? Shrouded in night are faces and heads; to the knees it descends. See too crowded with ghosts is the porch, ghosts hurrying down to the darkness of Erebus. Out of heaven, withered and gone is the sun, and a poisonous mist is arising.”
Astronomer har sedan kunnat verifiera själva tiden då detta inträffade. På så vis står vi i kontakt med dåtid och framtid. Homeros ord kan fästas i vår tidslinje.
Fenomenet solförmörkelse är i sig närmast poetisk. Termen dagmörker är en hel roman i ett ord. I Ödlunds tolkningar av förmörkelser finns en sensibel ton, en förmänskligande skala som berättar om otroliga fenomen utan att skrika.
Det periodiska systemet ingår i Ödlunds arbete, som system så oerhört grafiskt gripbart och konkret. Men, hur kan vi se på och faktiskt förstå dessa grundämnen? Ödlund eftersträvar att synliggöra och fästa på papper det omöjliga och alltför stora. Vågorna, de icke-materiella fenomenen: flöden, ljud och ljus. Allt detta skapat med collage och teckning. Ödlund använder teckningen på grund av dess närhet till tanken.
Den konstnärliga friheten möjliggör också bilder av något så omöjligt som Laplaces demon. En matematisk idé nedtecknad av Pierre Simon de Laplace 1814, en teori som egentligen inte går att få syn på. En idé om en kunskap, eller hypotetiskt intellekt, som sett och ser och kommer att se allt i universum. Ödlund skildrar detta i form av en abstrakt målning.
Om hennes förra utställning på galleriet, Musik för Eukaryoter, handlade om möjligheten att transcendera språkbarriärer mellan människor och växter så kan denna utställning sägas bemöta en barriär mellan det osynliga och det synliga. I lekfulla bilder utvecklar Ödlund ett enkelt men raffinerat bildspråk som avser synliggöra enorma processer och kemiska och astronomiska fenomen. Hur ser förhållandet mellan helium och väte och det andra ut? Det som bildar Universum.
Ljudvågor har ofta figurerat i Ödlunds olika praktiker och så även i denna utställning. Ljudet och bilden av ljudet. Även solen har ljudvågor som svänger, solen oscillerar. Hur låter en solförmörkelse och hur kan den porträtteras? På galleriets väggar framträder en associativ väv av hoplimmade pappersark och bläcktyngda bilder.
Att ta sig konstnärlig frihet, ge form åt det formlösa.
Universum
Helium
Väte
Annat