Opening reception Saturday October 8 from 14-17

Morten Andenæs’ second exhibition at Galleri Riis Stockholm speaks to his interest in the role representation plays, not only in describing the world as something given, but in constituting it. Narratives of social identity, of inclusion and exclusion, of family ties and social bonds all emanate from the basic impulse to re-present the world through language and images.
On closing in. The act of getting closer to a person, an emotion, truth etc. and the concomitant threat, which inevitably accompanies such a gesture.

If Andenæs’ previous exhibition, enclosed circuit x, was deliberately distanced and consisted of non-pictures: empty spaces for projection, lacking in narrative aids, then the current group of pictures draw us in, quietly. Look at these photographs, they are what they are.
Though the subject matter lends itself readily to description, there is a sense that something is concealed. A displacement that keeps us from seeing the works head on. The titles themselves, at times tautological and at other moments associative and poetic, point to Andenæs’ interest in semiotics, to the curse and salvation brought on by language, by signs. How frail we are in the face of these seemingly random, inarticulate strings of sounds we’ve learned to utter when they not only describe our world, but in fact constitute it.
There can be no such thing as simply seeing the world without describing it and the description demands language, the explanatory word. But what, pray, is explained?
Green apples? Is that all?

The works are simple and at the same time so very difficult. There seems to me to be a certain kind of interpretative cynicism at work within us all, which makes it impossible to approach these pictures innocently. They emanate a certain volatile charge and a feeling that something is not quite right. Am I allowed to feel anything when confronted with them? Must I decipher them? There’s something bittersweet in our being so corrupted. Like the monkey shying away from its own gaze, we’re confronted perhaps with an honesty we are not equipped to deal with.
I thought I knew. Those arms resting on the table, functioning like physical extensions from where we stand, are they ours?
I thought I knew. As close perhaps, as we’ll ever get to another.
What was it they once held? We demand of the world, and subsequently of an image that it provides the basic coordinates of meaning, that it provides us with a certain sense in order for us not to lose ourselves, or the world we inhabit. Once set in motion, the engine that fuels our need for making sense of the world, of inscribing it with meaning cannot simply be shut off.

Apples, an island, a gloomy sky or a raft. The portable photographic copy is a thing. Something to own, to gaze at. An object we come back to and rest our eyes on, which like us, ages. Their meaning displaced and changes according to whatever circumstance might dictate. The photograph beyond what is portrayed, the subject matter in turn becoming a mirror.

Andenæs raises questions pertaining to images and language and how these function as catalysts in forging relationships between people. The child’s drawing for example speaks of an interesting agreement. Parents learn to decipher the scribbles of their child through language and in turn a certain “we” is created.
Paintings and photographs also have in common that they enable viewers to come together, side by side in front of the about-faced monkey for example and through language, describe it to each other. Both looking straight at it, but none of them seeing exactly what the other sees. All the artist can do is to leave the room quietly and leave us as viewers, resigned to our fate never knowing exactly what was seen or felt.

Sara Walker

Morten Andenæs andra utställning på Galleri Riis Stockholm skildrar hans intresse för den roll som representation spelar, inte bara som en beskrivning av världen som något givet, men som också utgör den. Berättelser om social identitet, av inkludering och exkludering av familjeband och sociala band vilka alla utgår från en grundläggande impuls att återge världen genom språk och bilder.
On closing in. Att komma närmare en person, en känsla, sanning etc. och samtidig ett hot, som oundvikligen åtföljer en sådan gest.

Om Andenæs förra utställning, enclosed circuit x var medvetet distanserad och innehöll icke-bilder: tomma ytor för projektion, pauser som ett hjälpmedel för ett tänkbart narrativ så syftar denna grupp bilder, i all stillsamhet, till att bjuda in. Se på bilderna, dom är vad dom är.

Bilderna innehåller synliggjorda motiv, men någonting ligger ändå som en slöja över motiven. Vad är det som kapar direktheten? Själva titlarna är ibland hyperrealistiska och ibland poetiska. Andenæs intresserar sig för semiotik, för tecken och språkets förbannelse och frälsning, de enande ljuden, läten som vi lärt oss betyder saker. Hönan ägget, bilden språket. Vi kan inte bara betrakta utan att beskriva och beskrivningen kräver språket. Ordet som ska förklara, men vad förklaras? Green apples? Är det bara det?

Verken bär på en dubbeltydighet, de är så enkla och så svåra. En tolkningens cynism som jag tror alla bär på gör också att det inte går att stå ren inför bilderna. Det är en laddning och en känsla av att det inte står rätt till. Får jag känna något i mötet? Måste jag dechiffrera? Det finns något bitterljuvt i att vi är så korrumperade, vi tål inte ärligheten.
Att drabbas av något vi ser, själva idén om sammandrabbningen med bilden är ett tematiskt spår i Andenæs konstnärskap. Projektionsytan är en yta som vi själva bestämmer över, vad och hur mycket den kan ge oss.
“Mötet”, finns det?
Apan som viker undan sin blick. Bilden som vill tränga in i oss.

I thought I knew. Bilden med armarna: så nära vi kommer en människa. De avbildade armarna befinner rent fysiskt som en förlängning av oss från vår betraktarposition. Är det våra armar som vilar på bordet? Det sker något där i det oprecisa, i det stora frågetecknet kring innehållet. Vi använder bilder, såsom pornografiskt material brukas. Stimulans och utlösning/förståelse. Vi kan anta att det finns en impuls att förstå. Så vad händer (med oss) när bilden inte “går ihop”? Varken med oss själva eller med vad vi trodde om oss själva (och världen). Meningsskapandet går inte att stänga av, det är något vi kräver av tillvaron för att inte tappa bort oss själva eller omgivningen.
Den föreställande bilden, ett äpple, en ö, en molnig himmel eller en flotte. Det portabla, kopierade fotografiet är i sig självt ett ting. Något att äga, att betrakta, att återkomma till, att meditera över och som åldras. Meningen med dem förskjuts och ändras beroende på det omgivande livets förutsättningar. Fotografiet bortom det porträtterade, då motivet i själva verket blir en spegel.

Andenæs undersöker frågor om anknytning till andra människor genom bild och språk. Barnteckningar som fenomen innehåller en relationellt intressant överenskommelse. Föräldrar lär sig tolka figurer och nonsens, och med det uppkomna gemensamma teckensystemet/språket uppstår ett vi. Visuella markörer, såsom måleri eller fotografi har det gemensamt att betraktare kan stå sida vid sida och titta på till exempel den frånvända apan och med språk försöka beskriva den för varandra. Båda ser direkt på den, men ingen ser vad den andra ser. Och konstnären kan bara lämna rummet och bilden (och oss, betraktarna) åt våra öden och aldrig få visshet i vad som egentligen syns eller känns.

Sara Walker